2023-08-21
av Nalin Baksi   - NALIN BAKSI

Se upp – så stärks islamisters inflytande

Om Sverige begränsar yttrandefriheten för att gå totalitära krafter till mötes måste vi beakta vart det kan leda på sikt. Ett avskräckande exempel är Stor­britannien, där islamister sedan Rushdie­affären byggt upp ett parallell­samhälle. Vill vi verkligen gå i den riktningen?

Sverige är ett av de mest sekulära länderna i världen, med långtgående fri- och rättigheter för individen. Samtidigt lever vi i en tid då vi kan se hur totalitära krafter runt om i världen blir starkare och vinner mark även i Europa. I Sverige utsätter de just nu våra politiska företrädare för påtryckningar att ändra lagar och styrelseskick på ett sätt som gynnar dessa krafters intressen och maktambitioner.

Problemet är att om man ger totalitära krafter ett lillfinger kommer de förmodligen inte nöja sig med det eller ens med handen. De kommer att ta hela armen. Om vi ger dem ett förbud mot koranbränningar – exempelvis genom att ändra i ordningslagen – måste vi också fråga oss vad de kommer att vilja ha därefter och vad är vi beredda att offra i det långa loppet.

Är det inte i stället just nu, när det blåser som värst kring de individuella fri- och rättigheterna som vi måste stå upp för vår grundlag, om den ska vara värd mer än papperet som den är skriven på?

Men det som nu händer har hänt förr.

Salman Rushdies ”Satansverserna” publicerades i Storbritannien 1988. Romanen är en uppgörelse med muslimsk fundamentalism, rasismen i Storbritannien och Margaret Thatchers liberala ekonomiska politik. Den väckte till att börja med inget större uppseende bland brittiska muslimer.

Men när islamistiska organisationer och imamer uppmanade till demonstrationer mot boken anslöt många brittiska muslimer, som då fick utlopp för en förödmjukelse de hade känt i det brittiska samhället. De våldsamma gatuprotesterna chockerade Storbritannien och politikerna visste inte hur de skulle hantera situationen. I det kaos som hade uppstått erbjöd islamister sin hjälp för att lugna massorna. Den brittiska regeringen tog tacksamt emot den. Protesterna upphörde och islamisternas inflytande över Storbritanniens muslimer hade stärkts.

Det finns en bakgrund till de engelska protesterna, där sunnimuslimska wahhabiter spelar en avgörande roll.

Wahhabiter, eller salafister som de själva föredrar att kalla sig, företräder en mycket strikt fundamentalistisk 1700-talsgren inom sunniislam som utgår från reformatorn Muhammad ibn Abd al Wahhab. Wahhabiterna vill att alla muslimer ska leva som profeten Mohammed gjorde på 600-talet och menar att Koranen inte får tolkas utifrån hur samhället ser ut i dag. I Saudiarabien har de politisk makt och målet är att få inflytande över islam i hela världen. Deras främsta fiende är därför inte de kristna, utan de konkurrerande shiamuslimerna.

Wahhabiterna satsade stora belopp på religiös propaganda i Europa.

Som ett exempel blev wahhabiternas reaktion på ayatollah Khomeinis revolution i det shiamuslimska Iran 1979 att satsa stora belopp på religiös propaganda i Europa, bland annat genom att ge ekonomiskt stöd till moskéer och skolor. Därigenom har de skaffat sig inflytande över Europas muslimska befolkning och kan driva igenom krav på till exempel heltäckande klädsel för flickor och kvinnor. De vill också förbjuda all kontakt mellan könen för personer som inte är gifta med varandra eller är nära släktingar. Störst inflytande har de i Tyskland, Holland och Frankrike.

I Storbritannien fanns det ett nätverk av muslimska organisationer som stöddes av den saudiska regeringen och de fick i uppdrag att organisera en kampanj mot boken. Det saudifinansierade nätverket saknade dock folkligt stöd bland muslimer i Storbritannien och kunde inte organisera massprotester. Innehållet i boken räckte inte för att dra ut massorna på gatorna. Men den 14 februari 1989 kom Khomeinis motdrag i spelet om makten: fatwan mot den brittiske författaren Salman Rushdie, för att han ansågs ha smädat islam i sin roman ”Satansverserna”.

Det var först när de brittiska muslimerna hade fått ta del av Khomeinis fatwa som de förstod hur ”sårade” de borde ha blivit.

Den indisk-brittiske författaren Kenan Malik skriver om detta i sin bok ”Från fatwa till jihad”: ”Fatwan gjorde att rollerna mellan Khomeini och hans muslimska fiender kastades om. Hans djärva drag stod i relief mot saudiernas ryggradslöshet och gjorde det möjligt för honom att över motståndarnas huvuden vädja till de besvikna och nödställda massorna och erbjuda dem en ny moralisk religiös kamp genom vilken de kunde återupprätta sin stolthet.”

Till att börja med väckte inte heller Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten 2005 något större uppseende hos de danska muslimerna.

Enligt tidningen var syftet med publiceringen att debattera den hotade press- och yttrandefriheten. Ett aktuellt fall då var den danske författaren Kåre Bluitgens svårigheter att hitta en illustratör till sin bok ”Koranen og profeten Muhammeds liv”. Enligt Bluitgen tackade tre tecknare nej till erbjudandet, varav en hänvisade till en muslimsk fundamentalists mord på den holländske filmregissören Theo van Gogh. När Bluitgen till slut hittade en illustratör, så ville denne vara anonym.

I Danmark väckte detta en livlig debatt om självcensur som ett hot mot yttrandefriheten och som ett bidrag till denna debatt startade Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose en artikelserie där danska tecknare uppmanades att rita profeten Muhammed så som de själva såg honom.

Reaktionerna kom först sedan några islamistiska imamer rest till muslimska länder för att få hjälp att protestera mot Danmarks kränkning av profeten Muhammed. Den 12 januari 2006 skrev Ekstrabladet att imamerna även tog med sig egna opublicerade bilder som föreställde Muhammed som pedofil. Imamerna krävde att regeringarna skulle agera. Reaktionerna i dessa länder kom med en överraskande styrka i form av demonstrationer, ambassadbränder och bojkotter.

Men vi får inte glömma att i flera av de muslimska länderna användes Muhammedkarikatyrerna för interna politiska syften. I Gaza, där gnistan tändes, drevs demonstrationerna snarare av ett behov att skydda al Fatah från intern kritik efter ett katastrofalt valresultat. Även upploppen i Damaskus och Libanon var ett led i den interna maktkampen i dessa länder.

Nu är Sverige i blickfånget. Fenomenet med koranbränningar har spridits över hela världen. Och åter igen ser islamistiska grupper en möjlighet att utnyttja situationen.

De kräver att få träffa och ha en dialog med regeringsföreträdare för att lugna massorna. Regeringen tycks inte förstå att man inte kan föra dialog med islamister och att deras kravmaskin ständigt spottar ur sig nya krav. Vår regerings företrädare måste förstå vem de i sådana sammanhang har att göra med. Och i stället för att vara rädd och ängslig borde utrikesminister Tobias Billström tydligare markera att vi inte kompromissar om vår grundlag.

Ett avskräckande exempel är Storbritannien, där islamisterna sedan Rushdieaffären har byggt upp ett parallellsamhälle i vilket tusentals muslimer vänder sig till shariadomstolar för att lösa tvister. Än värre är att de har lyckats tränga in i skolsystemet där barn undervisas i extrem islam i offentligt finansierade skolor.

Vi måste ställa oss frågan om det är den utvecklingen vi vill ha här i Sverige.

Nalin Baksi